Jahapp. Så var det här äventyret till ända. Om fyra timmar sitter jag på planet till Miami. Sedan är det byte av flyg i London innan jag till sist får landa i mitt efterlängtade Sverige. Känns konstigt på något vis, att lämna Costa Rica. Tre månader är inte så jättelång tid, men man hinner ändå anpassa sig och faktiskt börja trivas riktigt bra.
Om jag kommer vilja åka tillbaka hit? Jaa, troligtvis. Nån gång. Men i sådana fall tillsammans med någon/några jag känner så jag slipper längta hem så förfärligt. För det gör jag nu. Jag längtar så förskräckligt mycket.
Snart ses vi Sverige!
onsdag 3 april 2013
söndag 31 mars 2013
Semester från semestern
Nu sitter jag här, i en solstol vid poolen utanför vårt nuvarande hostel "Backpackers Hostel Inn" i Nicaraguas huvudstad Managua. Detta är vår sista hållplats innan vi på måndag hoppar på "Transnica"-bussen tillbaka till Costa Rica.
Hittills har vi besökt tre (,fyra om man räknar med huvudstaden,) riktigt kända ställen i detta land. De första tre dagarna var vi vid stranden San Juan del Sur, efter det åkte vi upp till San Carlos och tog en färja över till ön Ometepe där vi blev kvar över två nätter. Josefina blev sjuk och därför skyndade vi oss tillbaka till fastlandet, annars hade vi nog stannat längre på Ometepe. Så vi tog färjan tillbaka och vinkade åt oss en taxi som tog oss till staden Granada. Där var vi i tre dagar och åkte sedan hit till Managua i morse.
Playa San Juan del Sur är ett riktigt turistställe dit verkligen alla åker som reser till Nicaragua. Det är ingen strand för riktiga surfare, men vågorna är ändå rätt så höga så det går att prova på för den som vill. Hade jag vetat att det var min sista chans att prova på surfa hade jag nog gjort det, men, så kan det vara. Vi låg på stranden hela dagarna och svettades som grisar i hettan istället, och lika skönt var nog det.
På Isla de Ometepe mådde Josefina inte så bra, men vi hann ändå med en tur runt på några av öns mest kända platser. Vi fick se öns två vulkaner Maderas och Concepción, besökte ett kaffebruk(?) och en stor trädgård med ätbara frukter och växter, försökte lista ut Nahua-indianernas herioglyfer i stora stenar vid foten av Maderas och badade i floden Ojo de Agua.
Granada är en mycket mysig och vacker stad som blev till under kolonialtiden. Husen, kyrkorna och alla byggnader i centrum ser i stort sett ut på samma sätt som de gjort sedan de byggdes. Med husens stora portar och fönster, vackra växter som slingrar sig om staketen, alla häst-och-vagn-taxis som står parkerade på gatorna (som faktiskt inte är av asfalt) och alla gulliga marknadsatånd känns det verkligen som om man förflyttar sig ett par år tillbaka i tiden. Däremot finns det inte sådär jättemycket att göra förutom att strosa runt och gå på chokladmuseumet. Museumet var dessutom rätt så dyrt så vi gick inte dit.
Idag har vi checkat in på vårt fina hostel och gått på en misslyckad shoppingrunda. Eftersom det är Semana Santa så är mycket stängt. Imorgon blir det en heldag vid poolen och på måndag kl. 05:00 går vår buss "hem". I San José väntar ett annat hostel där jag ska spendera mina två sista nätter utomlands.
Hittills har vi besökt tre (,fyra om man räknar med huvudstaden,) riktigt kända ställen i detta land. De första tre dagarna var vi vid stranden San Juan del Sur, efter det åkte vi upp till San Carlos och tog en färja över till ön Ometepe där vi blev kvar över två nätter. Josefina blev sjuk och därför skyndade vi oss tillbaka till fastlandet, annars hade vi nog stannat längre på Ometepe. Så vi tog färjan tillbaka och vinkade åt oss en taxi som tog oss till staden Granada. Där var vi i tre dagar och åkte sedan hit till Managua i morse.
Playa San Juan del Sur är ett riktigt turistställe dit verkligen alla åker som reser till Nicaragua. Det är ingen strand för riktiga surfare, men vågorna är ändå rätt så höga så det går att prova på för den som vill. Hade jag vetat att det var min sista chans att prova på surfa hade jag nog gjort det, men, så kan det vara. Vi låg på stranden hela dagarna och svettades som grisar i hettan istället, och lika skönt var nog det.
På Isla de Ometepe mådde Josefina inte så bra, men vi hann ändå med en tur runt på några av öns mest kända platser. Vi fick se öns två vulkaner Maderas och Concepción, besökte ett kaffebruk(?) och en stor trädgård med ätbara frukter och växter, försökte lista ut Nahua-indianernas herioglyfer i stora stenar vid foten av Maderas och badade i floden Ojo de Agua.
Granada är en mycket mysig och vacker stad som blev till under kolonialtiden. Husen, kyrkorna och alla byggnader i centrum ser i stort sett ut på samma sätt som de gjort sedan de byggdes. Med husens stora portar och fönster, vackra växter som slingrar sig om staketen, alla häst-och-vagn-taxis som står parkerade på gatorna (som faktiskt inte är av asfalt) och alla gulliga marknadsatånd känns det verkligen som om man förflyttar sig ett par år tillbaka i tiden. Däremot finns det inte sådär jättemycket att göra förutom att strosa runt och gå på chokladmuseumet. Museumet var dessutom rätt så dyrt så vi gick inte dit.
Idag har vi checkat in på vårt fina hostel och gått på en misslyckad shoppingrunda. Eftersom det är Semana Santa så är mycket stängt. Imorgon blir det en heldag vid poolen och på måndag kl. 05:00 går vår buss "hem". I San José väntar ett annat hostel där jag ska spendera mina två sista nätter utomlands.
måndag 18 mars 2013
Kärlek på posten
Det finns nog ingenting som kan göra en hemlängtande människa lyckligare än ett paket fyllt med smått och gott. Och vet ni vad? I går kväll fick jag två.
Det ena paketet var från en saknad kusin i USA och det andra var från min fina pojkvän. Paketet från USA innehöll massa roliga saker; en T-shirt där det stod tryckt "Falcon basketball" (min kusin har spelat i det laget), ett mobilskal med USA-s flagga på och massa spännande godis från staterna. I en plastpåse låg också en klump som jag först trodde var gammal pepparkaksdeg, men som visade sig vara ihopsmält center. Självklart fick jag ett fint brev också, som jag genast ska besvara. Tack så mycket Emelie!!
Det andra paketet var som sagt från William, och i det låg det mm... Marabou, Sportlunch och en påse Gott&Blandat. Åh vad jag har saknat svenskt godis! Tack så mycket William!! Kommer äta varje tugga med andakt, och bara när jag absolut behöver (=hela tiden). Fick även ett litet brev som fick mig att fälla några tårar. Inte kanske av brevets innehåll, utan mer bara av tanken på att vara så långt bort ifrån alla ens nära och kära. Jag börjar verkligen längta hem nu, har till och med börjat räkna ned dagarna. Idag är det 16 dagar kvar, vilket inte är en alltför lång tid. Det går rätt så fort när man tänker efter.
Helgen spenderade vi i Puerto Viejo, ett litet ställe med en mycket fin strand. Vi hade tänkt åka iväg på ett djurräddningscenter i går, men det visade sig att de hade stängt på söndagar. I stället åkte vi och badade vid ett stort vattenfall. Vi var helt ensamma där de första två timmarna, vilket gjorde hela stället ännu vackrare. Sedan åkte jag hemåt ensam. Kom fram väldigt sent i huvudstaden, så jag letade snabbt upp en riktig taxi som körde mig hela vägen hem. Det blev ganska mycket dyrare än att gå och leta upp bussen, men jag vågade inte ta några risker. Alla här varnar för att vandra runt ensam på kvällarna.
På fredag åker vi till Nicaragua. Där har vi tänkt stanna tills den 1/4, så det blir som en liten semester från semestern. Längtar faktiskt dit, det ska bli spännande att få se ifall det finns några märkbara skillnader mellan Costa Rica och Nicaragua.
Det ena paketet var från en saknad kusin i USA och det andra var från min fina pojkvän. Paketet från USA innehöll massa roliga saker; en T-shirt där det stod tryckt "Falcon basketball" (min kusin har spelat i det laget), ett mobilskal med USA-s flagga på och massa spännande godis från staterna. I en plastpåse låg också en klump som jag först trodde var gammal pepparkaksdeg, men som visade sig vara ihopsmält center. Självklart fick jag ett fint brev också, som jag genast ska besvara. Tack så mycket Emelie!!
Det andra paketet var som sagt från William, och i det låg det mm... Marabou, Sportlunch och en påse Gott&Blandat. Åh vad jag har saknat svenskt godis! Tack så mycket William!! Kommer äta varje tugga med andakt, och bara när jag absolut behöver (=hela tiden). Fick även ett litet brev som fick mig att fälla några tårar. Inte kanske av brevets innehåll, utan mer bara av tanken på att vara så långt bort ifrån alla ens nära och kära. Jag börjar verkligen längta hem nu, har till och med börjat räkna ned dagarna. Idag är det 16 dagar kvar, vilket inte är en alltför lång tid. Det går rätt så fort när man tänker efter.
Helgen spenderade vi i Puerto Viejo, ett litet ställe med en mycket fin strand. Vi hade tänkt åka iväg på ett djurräddningscenter i går, men det visade sig att de hade stängt på söndagar. I stället åkte vi och badade vid ett stort vattenfall. Vi var helt ensamma där de första två timmarna, vilket gjorde hela stället ännu vackrare. Sedan åkte jag hemåt ensam. Kom fram väldigt sent i huvudstaden, så jag letade snabbt upp en riktig taxi som körde mig hela vägen hem. Det blev ganska mycket dyrare än att gå och leta upp bussen, men jag vågade inte ta några risker. Alla här varnar för att vandra runt ensam på kvällarna.
På fredag åker vi till Nicaragua. Där har vi tänkt stanna tills den 1/4, så det blir som en liten semester från semestern. Längtar faktiskt dit, det ska bli spännande att få se ifall det finns några märkbara skillnader mellan Costa Rica och Nicaragua.
torsdag 7 mars 2013
Bara 4 veckor kvar..
Skrev ut flygbiljetterna for hemsresan idag och plotsligt slog det mig hur fort tiden gatt. Jag har redan varit har i tva manader och om bara fyra veckor ar jag hemma i Sverige igen. Det kanns inte alls som jag har varit har lange, men nar jag tanker pa alla stallen jag varit pa och allt jag fatt se och uppleva borjar jag inse att jag har varit har ett tag. Jag har verkligen akt kors och tvars over nastan hela Costa Rica, (som i och for sig ar ett valdigt litet land,) hunnit bo i tre olika vardfamiljer, lart kanna nya manniskor och fatt en mangd nya erfarenheter och upplevelser. Det ar nastan sa jag inte kan forsta sjalv hur mycket jag varit med om dessa tva manader som gatt. Jag ar sa sjukt glad att jag gjorde den har resan!
Denna vecka har jag borjat ta spraklektioner pa Amistad Instituto, institutet som haller i volontarprojektet som vi medverkar i. I min grupp ar vi fyra stycken studerande (jag, Josefina och tva tyskar; Derek och Lisa). For mig ar det valdigt mycket repetition och en del av grammatiken vi gar igenom nu kan jag utan problem, men det ar anda bra med lite repetition och var larare ar valdigt duktig. Nasta vecka ar det genomgang av alla olika tempus, och da galler det att vara med i svangarna. Det vara bara drygt ett halvar sedan jag med basta betyg laste klart Spanska steg 5 pa gymnasiet, men hejdlost sa mycket man glommer nar man inte haller igang.
Nu ska vi i varje fall ta bussen hem till vart lilla hus i Santa Barbara Heredia och lasa igenom all grammatik och alla verb vi maste kunna infor provet imorgon. Till helgen aker vi till Santa Theresa for att jobba vidare pa brannan.
¡Chiao!
Denna vecka har jag borjat ta spraklektioner pa Amistad Instituto, institutet som haller i volontarprojektet som vi medverkar i. I min grupp ar vi fyra stycken studerande (jag, Josefina och tva tyskar; Derek och Lisa). For mig ar det valdigt mycket repetition och en del av grammatiken vi gar igenom nu kan jag utan problem, men det ar anda bra med lite repetition och var larare ar valdigt duktig. Nasta vecka ar det genomgang av alla olika tempus, och da galler det att vara med i svangarna. Det vara bara drygt ett halvar sedan jag med basta betyg laste klart Spanska steg 5 pa gymnasiet, men hejdlost sa mycket man glommer nar man inte haller igang.
Nu ska vi i varje fall ta bussen hem till vart lilla hus i Santa Barbara Heredia och lasa igenom all grammatik och alla verb vi maste kunna infor provet imorgon. Till helgen aker vi till Santa Theresa for att jobba vidare pa brannan.
¡Chiao!
onsdag 6 mars 2013
Nar vi besokte las Musas
måndag 25 februari 2013
Costa Ricansk Baby Shower
Denna helg var vi som sagt forst i varma Jacó och sedan pa sondagen akte vi in till San Ramon for att halsa pa Josefinas gamla vardfamilj (nr2) och folja dem pa en Baby Shower.
Jacó var harligt som alltid. Solen och havet trottnar man nog aldrig pa. For att spara pengar bodde vi pa hostel och lagade all mat sjalva.. eller tja, Alejandro, var van turistguiden, som foljde med oss till Jacó lagade nastan all mat at oss (han alskar att jobba i koket, och han ar faktiskt riktigt duktig). Nar man bor pa hostel traffar man aven massa andra turister, denna gang tva kanadensare (Kyle och Lindsey) och tva nordamerikanare (Matt och Lindsey) (Roligt nog hette bada tjejerna Lindsey.). Riktigt trevliga manniskor.
Pa sondagen (i gar) akte vi in till San Ramon och halsade pa familjen Rodríguez Rodríguez. Tillsammans med en del av familjen; Elvis, Derek, Nicholas, José Pablo och hans flickvan Carolina, akte vi till ett litet stalle utanfor Naranjo for att ga pa nagon avlagsen slaktings Baby Shower. I Costa Rica ar detta en valdigt stor grej och det ar alltsa inte en fest for det nyfodda barnet som jag forst trodde, utan for den gravida kvinnan och hennes annu ofodda barn. Det var manga inbjudna gaster, sakert 70-80 stycken, och sa jag och Josefina. Alla kom med presenter till den kommande babyn och en "underhallare" kom dit och holl i massa lekar for de vuxna.
Jacó var harligt som alltid. Solen och havet trottnar man nog aldrig pa. For att spara pengar bodde vi pa hostel och lagade all mat sjalva.. eller tja, Alejandro, var van turistguiden, som foljde med oss till Jacó lagade nastan all mat at oss (han alskar att jobba i koket, och han ar faktiskt riktigt duktig). Nar man bor pa hostel traffar man aven massa andra turister, denna gang tva kanadensare (Kyle och Lindsey) och tva nordamerikanare (Matt och Lindsey) (Roligt nog hette bada tjejerna Lindsey.). Riktigt trevliga manniskor.
 |
| En konstig lek dar nagra utvalda ur publiken skulle gissa hur mycket toapapper som behovdes for att na runt den blivande mammans mage.. Som jag uppfattade det hade det aven nagot att gora med hur mycket papper hon behovde nar hon gick pa toa. (Har ar det Elvis tur att se om hon gissat ratt.) |
 |
| En annan lek dar man tavlade i par och skulle flata ihop ballonger pa tid. |
 |
| Nicholas, Carolina och José Pablo med Derek i knat. |
torsdag 21 februari 2013
Niño con Cariño
Har jobbat tre dagar pa Niño con Cariño hittills, och det gar ratt sa bra faktiskt. Det forsta stallet dar jag faktiskt har nagot att gora. Forst nar vi kommer dit sa har flickorna siesta fram till klockan tva, men inte sa manga av dem far nagon somn... (med 30 flickor i ett och samma rum blir det mycket tisseltassel och fnitter). Efter siestan har alla laxlasning i olika klassrum beroende pa vilken arskurs man gar. Har i Costa Rica maste alla (oavsett arskurs) skriva ett examensprov i borjan pa terminen som sedan avgor huruvida de far borja i nasta arskurs eller maste ga om ett ar. Hart tycker jag. I gruppen jag jobbar ar barnen mellan 7-11 ar tror jag. Har inte riktigt koll pa hur gamla alla ar..., men alla verkar i alla fall ga i samma arskurs.
I varje grupp ar det en nunna som haller i laxlasningen. De ar ratt sa gammelmodiga av sig och valdigt petiga nar smattingarna ska lara sig skriva. Blir det nat minsta fel far de sudda ut hela sidan och skriva om allt igen. Sa mitt jobb ar att sitta med smaflickorna och hjalpa dem att skriva sa att de ska slippa gora om allt gang pa gang. Ibland nar nunnan i min grupp inte kollar brukar jag fuska lite och skriva en bokstav at dem. De (barnen alltsa, inte nunnorna,) alskar mig for det.
Efter laxlasningen har flickorna en timmes rast da de far fika. Idag var det isglass pa menyn -valdigt gott. Sedan efter rasten sa gar alla tillbaka till sitt klassrum och fortsatter med laxorna. De flesta har da redan gjort bort alla laxorna och ska istallet trana pa att forma alfabetet med leklera...eller tja, det ar i varje fall det som ar tanken nar nunnan motvilligt ger dem leran. Istallet brukar de bara leka med den, gora gubbar eller tartor osv. Sedan haller de pa med detta tills klockan blir 5, och da slutar jag for dagen.
Imorgon ska vi jobba pa morgonen (8-12) for att sedan pa em. aka till Jacó. Dar stannar vi till pa lordagskvallen. Pa sondag ska vi till San Ramon och halsa pa Josefinas forra familj. De ska ta med oss pa en Costa Ricansk babyshower. Tydligen ar det en jattestor grej har.
Nu ska jag skynda mig hem till den halvforkylda Josefina och se om hon har overlevt dagen. Sedan ska jag hoppa i joggingskorna och ta mig en tur i kvallsmorkret.
Lev och ma, skrobb och kla!
I varje grupp ar det en nunna som haller i laxlasningen. De ar ratt sa gammelmodiga av sig och valdigt petiga nar smattingarna ska lara sig skriva. Blir det nat minsta fel far de sudda ut hela sidan och skriva om allt igen. Sa mitt jobb ar att sitta med smaflickorna och hjalpa dem att skriva sa att de ska slippa gora om allt gang pa gang. Ibland nar nunnan i min grupp inte kollar brukar jag fuska lite och skriva en bokstav at dem. De (barnen alltsa, inte nunnorna,) alskar mig for det.
Efter laxlasningen har flickorna en timmes rast da de far fika. Idag var det isglass pa menyn -valdigt gott. Sedan efter rasten sa gar alla tillbaka till sitt klassrum och fortsatter med laxorna. De flesta har da redan gjort bort alla laxorna och ska istallet trana pa att forma alfabetet med leklera...eller tja, det ar i varje fall det som ar tanken nar nunnan motvilligt ger dem leran. Istallet brukar de bara leka med den, gora gubbar eller tartor osv. Sedan haller de pa med detta tills klockan blir 5, och da slutar jag for dagen.
Imorgon ska vi jobba pa morgonen (8-12) for att sedan pa em. aka till Jacó. Dar stannar vi till pa lordagskvallen. Pa sondag ska vi till San Ramon och halsa pa Josefinas forra familj. De ska ta med oss pa en Costa Ricansk babyshower. Tydligen ar det en jattestor grej har.
Nu ska jag skynda mig hem till den halvforkylda Josefina och se om hon har overlevt dagen. Sedan ska jag hoppa i joggingskorna och ta mig en tur i kvallsmorkret.
Lev och ma, skrobb och kla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)