 |
| Hotellet i Puntarenas |
 |
| Mitt rum |
 |
| Utsikt från mitt fönster |
onsdag 23 januari 2013
ESTA COMPUTADORA ES MALA.
Efter en timmes väntande ger jag upp försöket att ladda upp bilder från denna dator. Tyvärr.
(I Costa Rica heter det inte ordenador utan computadora.)
(I Costa Rica heter det inte ordenador utan computadora.)
Enferma
Som rubriken avslöjar; jag är sjuk. Men nu när jag har så mycket dötid tänkte jag försöka ladda upp lite bilder från dagarna som gått. Även fast det kanns som att det går sakta fram, så är jag ju trots allt inne på min tredje vecka här i Costa Rica. Bara nio veckor kvar i detta land och sedan är jag tillbaka i Sverige! Längtar lite grann, men vill för allt i världen inte åka hem än.
Hur som helst har jag hunnit vara på två olika stränder hittills; Puntarenas och Jacó. Bada stränderna är väldigt fina men på helgerna är det smockfullt med turister överallt. Grejen är bara att dessa turister inte är utlänningar utan från costarica, vilket gör att vi bleka svenskor inte riktigt smälter in i mängden som man hade hoppats. De enda icke-spansktalande turisterna vi sett hittills var två tyska backpackers som på svårförståelig engelska frågade oss vilken tid bussen till San José avgick. Annars är det verkligen bara vi och costaricanerna här.
Första turen till Puntarenas var bara över dagen (den 10:e), men det räckte gott för oss. För det första så var det första dagen jag och Josefina fick någon sol på oss; hade vi stannat längre hade vi kommit hem kräftröda. För det andra så blev vi lite avskräckta när en man kom smygsimmande fram till oss i vattnet, frågade varifrån vi var och sedan drog av sig brallorna.
I Jacó vågade vi ligga längre på stranden och njuta av helgen. (12-13) På eftermiddagen hittade vi ett billigt hotell bara några hundra meter från stranden. På kvällen gick vi ut och åt och hade riktigt trevligt. Känns ganska skönt att ha en svensk med sig överallt.
Andra turen till Puntarenas gjorde vi under helgen som gick 19-20. När vi först anlände hade vi tänkt åka med en färja till stranden Naranjo och enligt en liten skylt vi hittade invid busstationen skulle båten avgå två kilometer från där vi då stod. Utan att tveka borjade vi gå mot kajen. De två kilometrarna visade sig vara minst fem, och med varsin ryggsäck, 40 graders hetta, oinsmörjda kroppar, tom vattenflaska och med flipflop på fötterna blev vandringen inte en höjdare precis. Och inte nog med det- när vi kom fram visade det sig att nästa båt inte gick förrän om tre timmar. Trötta som vi var beslutade vi oss för att stanna i Puntarenas istället, och det var nog ett klokt val. Senare på kvällen fick Josefina väldigt ont i halsen och mitt snor började rinna. Dessutom fick vi båda riktigt stora och fina blåsor på fötterna och rödbranda armar.
Förra fredagen var det den stora karnevalen här i Palmares och tv var till och med här och filmade (på oss lite grann men främst på karnevalen). Tog massor av bilder på alla färgglada costaricaner, men efter över två timmar av samma saker orkade vi inte stå och titta på längre.
Hur som helst har jag hunnit vara på två olika stränder hittills; Puntarenas och Jacó. Bada stränderna är väldigt fina men på helgerna är det smockfullt med turister överallt. Grejen är bara att dessa turister inte är utlänningar utan från costarica, vilket gör att vi bleka svenskor inte riktigt smälter in i mängden som man hade hoppats. De enda icke-spansktalande turisterna vi sett hittills var två tyska backpackers som på svårförståelig engelska frågade oss vilken tid bussen till San José avgick. Annars är det verkligen bara vi och costaricanerna här.
Första turen till Puntarenas var bara över dagen (den 10:e), men det räckte gott för oss. För det första så var det första dagen jag och Josefina fick någon sol på oss; hade vi stannat längre hade vi kommit hem kräftröda. För det andra så blev vi lite avskräckta när en man kom smygsimmande fram till oss i vattnet, frågade varifrån vi var och sedan drog av sig brallorna.
I Jacó vågade vi ligga längre på stranden och njuta av helgen. (12-13) På eftermiddagen hittade vi ett billigt hotell bara några hundra meter från stranden. På kvällen gick vi ut och åt och hade riktigt trevligt. Känns ganska skönt att ha en svensk med sig överallt.
Andra turen till Puntarenas gjorde vi under helgen som gick 19-20. När vi först anlände hade vi tänkt åka med en färja till stranden Naranjo och enligt en liten skylt vi hittade invid busstationen skulle båten avgå två kilometer från där vi då stod. Utan att tveka borjade vi gå mot kajen. De två kilometrarna visade sig vara minst fem, och med varsin ryggsäck, 40 graders hetta, oinsmörjda kroppar, tom vattenflaska och med flipflop på fötterna blev vandringen inte en höjdare precis. Och inte nog med det- när vi kom fram visade det sig att nästa båt inte gick förrän om tre timmar. Trötta som vi var beslutade vi oss för att stanna i Puntarenas istället, och det var nog ett klokt val. Senare på kvällen fick Josefina väldigt ont i halsen och mitt snor började rinna. Dessutom fick vi båda riktigt stora och fina blåsor på fötterna och rödbranda armar.
Förra fredagen var det den stora karnevalen här i Palmares och tv var till och med här och filmade (på oss lite grann men främst på karnevalen). Tog massor av bilder på alla färgglada costaricaner, men efter över två timmar av samma saker orkade vi inte stå och titta på längre.
torsdag 10 januari 2013
Vamos a la playa!
Pa grund av den stora festen och alla hundratas hastar och manniskor som kommer till Palmares imorgon sa ar dagiset stangt imorgon och jag ar alltsa ledig. Pa var lediga dag har jag och Josefina tankt aka till stranden och vila upp oss lite. Ska bli skont med lite "siesta".
Det ar faktiskt ratt sa trottsamt att jobba i denna varme med smabarn som skriker och vill ha uppmarksamhet hela tiden, och det tar ett tag att vanja sig med alla rutiner och vanor de har. Vi jobbar 8-17 mandag-fredag och har som jag berattat innan ratt sa varma klader pa oss=svettigt. Barnen i min grupp ar i aldrarna 2-3 och kallar mig for "niña Raquel". Dagiset de gar pa ar jattefint och rent, mycket farger och roliga bilder overallt. Denna vecka har de nan slags temavecka med olika teman varje dag dar alla barnen (over 100 sycken) samlas ute pa garden och gor saker tillsammans. Igar hade de temat vatten da de fick ha vattenkrig och springa genom en liten hinderbana medans vi ledare sprutade vatten pa dem. Idag var det clowntema(?) och tva clowner kom till dagiset. Det var inte alls lika populart.. helt plotsligt hade jag famnen full med barn som tyckte att clownerna var jattelaskiga, och jag fortstar dem. Hur som helst gar det bara battre och battre att forsta vad barnen sager, och de verkar tycka valdigt mycket om mig. (Har i varje fall fatt flera pussar och kramar och nagra av dem har tillockmed sagt "Mi niña, usted se quiero!".)
Idag har jag kopt ett simkort for att kunna ringa inom landet till exempelvis Josefina eller min vardmamma Marita. Mitt nya mobilnummer ar: 60250367. Vet inte vad som ar riktnummer och inte, men det gar sakert att googla gissar jag. Vet inte om alla telefonnummer kommer forsvinna nar jag stoppar i detta simkort, men nar jag har tankt ringa/sms:a nagon av er i Sverige sa stoppar jag i mitt svenska simkort igen. Tror att det ar billigare att skicka sms/ringa till Sverige via det.
Hasta luego!
Ps: Det ar sa billigt har!! De dyraste skorna vi har hittat hittills kostar 11000 colones, alltsa 120 SEK.
Det ar faktiskt ratt sa trottsamt att jobba i denna varme med smabarn som skriker och vill ha uppmarksamhet hela tiden, och det tar ett tag att vanja sig med alla rutiner och vanor de har. Vi jobbar 8-17 mandag-fredag och har som jag berattat innan ratt sa varma klader pa oss=svettigt. Barnen i min grupp ar i aldrarna 2-3 och kallar mig for "niña Raquel". Dagiset de gar pa ar jattefint och rent, mycket farger och roliga bilder overallt. Denna vecka har de nan slags temavecka med olika teman varje dag dar alla barnen (over 100 sycken) samlas ute pa garden och gor saker tillsammans. Igar hade de temat vatten da de fick ha vattenkrig och springa genom en liten hinderbana medans vi ledare sprutade vatten pa dem. Idag var det clowntema(?) och tva clowner kom till dagiset. Det var inte alls lika populart.. helt plotsligt hade jag famnen full med barn som tyckte att clownerna var jattelaskiga, och jag fortstar dem. Hur som helst gar det bara battre och battre att forsta vad barnen sager, och de verkar tycka valdigt mycket om mig. (Har i varje fall fatt flera pussar och kramar och nagra av dem har tillockmed sagt "Mi niña, usted se quiero!".)
Idag har jag kopt ett simkort for att kunna ringa inom landet till exempelvis Josefina eller min vardmamma Marita. Mitt nya mobilnummer ar: 60250367. Vet inte vad som ar riktnummer och inte, men det gar sakert att googla gissar jag. Vet inte om alla telefonnummer kommer forsvinna nar jag stoppar i detta simkort, men nar jag har tankt ringa/sms:a nagon av er i Sverige sa stoppar jag i mitt svenska simkort igen. Tror att det ar billigare att skicka sms/ringa till Sverige via det.
Hasta luego!
Ps: Det ar sa billigt har!! De dyraste skorna vi har hittat hittills kostar 11000 colones, alltsa 120 SEK.
onsdag 9 januari 2013
Palmares, nu ar jag har!
Det har hant mycket sedan sist jag skrev. De dar 10 dagarna var snabbt till anda och helt plotsligt befann jag mig pa ett flygplan pavag till Costa Rica. Detta ar min tredje kvall har i Costa Rica, men min andra kvall i Palmares. Palmares ar en liten stad med manga manniskor. Och pa onsdag blir det annu fler, for da borjar "las fiestas de Palmares", vilket innebar 10 dagar av karnevaler, livemusik, dans, tjurfaktning och hastparader. Enligt min vardmamma ar detta event en av varldens storsta.
Okej, lite kort om familjen jag bor hos. Mamman i huset heter Marita och ar jattesnall. Hon forsoker verkligen fa mig att kanna mig som hemma och pratar langsamt och tydligt sa att jag ska hanga med i allt hon sager. Pappan heter Edgar och honom har jag knappt halsat pa, vi har inte hunnit traffas sa mycket. Juana och Andrè heter barnen och ar ungefar i min alder, lite aldre tror jag. Och sa har bade Marita och Edgar syskon och kusiner som kommer och gar (alla verkar bo i narheten).
Josefina, den svenska tjejen som ar har lika lange som mig, bor i ett hus ca 200 m. fran mig, sa om vi saknar det svenska spraket sa ar det bara att komma over till varandra.
Hade min forsta jobbdag idag och det var riktigt roligt. Alla barn ar jattegulliga och pratar med mig hela tiden fast jag knappt forstar halften av vad de sager. Det ar svart att hanga med i spraket, alla pratar sa fort och sluddrigt. Jag hoppas verkligen att jag lar mig fort, annars kommer detta inte bli enkelt.
Har internet hos min familj, men inte wifi, sa jag kommer inte kunna uppdatera har sa jatteofta. Men sa ni alla vet sa lever jag och mar bra (forutom att jag haller pa bli liiite less pa bonor och ris...). Saknar saklart alla dar hemma, forsta natten hos familjen hade jag valdigt svart att sova. Kanner mig lite ensam ibland for jag kanner ju ingen har, men a andra sidan sa far jag ju lara kanna massa nya manniskor.
Det verkar inte funka att ansluta datorn jag har med mig till min vardfamiljs internet, sa jag har lanat Juanas dator. Den ar gammal och valdigt seg, sa det tar jattelang tid att ladda upp bilder. Darfor vantar jag med det tills jag far ett battre tillfalle. Hos Josefina finns det wifi, sa jag kanske smyger dit med datorn nan gang och laddar upp bilder. Och sa far jag kanske ga dit ifall nan vill skypa/viber:a med mig. WILLIAM till exempel?
Hasta luego!
Okej, lite kort om familjen jag bor hos. Mamman i huset heter Marita och ar jattesnall. Hon forsoker verkligen fa mig att kanna mig som hemma och pratar langsamt och tydligt sa att jag ska hanga med i allt hon sager. Pappan heter Edgar och honom har jag knappt halsat pa, vi har inte hunnit traffas sa mycket. Juana och Andrè heter barnen och ar ungefar i min alder, lite aldre tror jag. Och sa har bade Marita och Edgar syskon och kusiner som kommer och gar (alla verkar bo i narheten).
Josefina, den svenska tjejen som ar har lika lange som mig, bor i ett hus ca 200 m. fran mig, sa om vi saknar det svenska spraket sa ar det bara att komma over till varandra.
Hade min forsta jobbdag idag och det var riktigt roligt. Alla barn ar jattegulliga och pratar med mig hela tiden fast jag knappt forstar halften av vad de sager. Det ar svart att hanga med i spraket, alla pratar sa fort och sluddrigt. Jag hoppas verkligen att jag lar mig fort, annars kommer detta inte bli enkelt.
Har internet hos min familj, men inte wifi, sa jag kommer inte kunna uppdatera har sa jatteofta. Men sa ni alla vet sa lever jag och mar bra (forutom att jag haller pa bli liiite less pa bonor och ris...). Saknar saklart alla dar hemma, forsta natten hos familjen hade jag valdigt svart att sova. Kanner mig lite ensam ibland for jag kanner ju ingen har, men a andra sidan sa far jag ju lara kanna massa nya manniskor.
Det verkar inte funka att ansluta datorn jag har med mig till min vardfamiljs internet, sa jag har lanat Juanas dator. Den ar gammal och valdigt seg, sa det tar jattelang tid att ladda upp bilder. Darfor vantar jag med det tills jag far ett battre tillfalle. Hos Josefina finns det wifi, sa jag kanske smyger dit med datorn nan gang och laddar upp bilder. Och sa far jag kanske ga dit ifall nan vill skypa/viber:a med mig. WILLIAM till exempel?
Hasta luego!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)